onsdag, september 28, 2011

En objuden gäst

Av någon anledning har flera av mina senaste dagar handlat om sjukdom, lite här och där, i predikan, i möten, i tanken, på radion, i böcker jag läst. (fy vad hemskt o tråkigt tänker endel..och jo kanske.. men också sant )

Sjukdom finns så jag tänker att det inte är något att stoppa undan, det finns inte mindre då. Därför tillåter jag mej att tänka på det hur mycket jag vill, läsa böcker och gråta hur mycket jag vill för det är det enda som man kan. Man måste se, jag vill aldrig blunda.
Allt detta har påmint mej om en text jag skrev i somras;
Vi har assistenter hemma. Dom plingar en pling och sedan kommer dom in genom dörren för att hjälpa till.

Dom kommer för att hjälpa henne att gå upp ur sängen, hon som hela tiden varit uppe flera timmar före oss, alltid i ottan för att förbereda både det ena och det andra; lägga fram, plocka upp, plocka fram, öppna upp, ställa i ordning, omsorg.. osv.

Dom kommer för att hjälpa henne att äta frukost, göra frukost; hon som alltid har vairt den snabbaste i köket; vridigt gurkor, lagt in sill, lagat mat paj, sytt gardiner, och allt det andra och alltid det lilla extra.

De är hennes extra händer och fötter, där de egna inte längre räcker till; hon som har varit hela familjens händer - fyra barn och styra och ordna, tiopar händer och nu finns det knappt ett par kvar.

De är ibland hennes förlängda humor och skratt, hon är egentligen den roliga ibland oss, den rappa ; men munnen tillåter inte rappheten att komma ut. den sitter fast som i ett tuggummi.

Hon är kvar! det är det viktigaste. Och allt som hjälper henne att komma fram är bra.

De är här det är bra, en huskvarnabo en somalier, en från iran, de har hamnat här i vårat hem. I mitt hem där jag har varit sedan ja va liten. här i mitt vanliga kök, bär de runt saker och ting.

De är inbjudna, och välkomna.

Men de är inbjudna av en objuden gäst, en som brytit sej in, som gör våld, förstör och förgör, som förintar och stjäl, tar ifrån och skrämmer.

Sjukdomen.

Men Hon är kvar! och det är det viktigaste. Och allt som hjälper henne att komma fram är bra.

1 kommentar:

viktoria sa...

Men...vem är det som är sjuk? Inte din mamma väl? Din mormor? Blir orolig...

Du kanske också gillar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...