Jag är inte tjugo längre...

Idag sa ett av barnen till mej i kyrkan " du är väl snart 35 år.. " ..jag stannade till och tänkte.. Jo men det är jag ju på ett sätt.
Och på ett annat sätt inte. ( Barn e ju lite godtyckliga. de kan likson tycka att man är12 år lika väl som 43..:)
Hursom helst har jag ett tag skissat på en text, och tänkt endel på att;

Jag är inte 20 längre..

Låt mej först säga att det inte är något negativt utan att det mer är annorlunda.. och samma.. jaja.
Jag läser just nu en så fin bok.. den borde alla läsa. Det är små glimtar i en barnfamiljs liv från en 40årings perspektiv och den är så hoppfull och rolig.. ( läs den alla barnfamiljer.. tja och ni andra med!!) Igår på tåget motstod jag den starka känslan att vilja läsa högt ur den för alla i vagnen..( kanske borde jag gjort det..)
Ja det där med ålder är märkligt. 


För ett tag sedan fick jag en så fin komplimang av en vän han sa att "det är så härligt med dej för det e så länge tills du blir tjock o bitter"


Det skall jag ta fasta på, ( även om jag skulle kunna vara lite tjockare..) Men bitterhet är inte klädsamt. 


När jag var 20 gjorde jag det mesta på impuls. Det gick oftast  bra. Jag var då som nu rätt yvig.. men i mera oslipad form. 
Det där med att slipas är ju mest bra, men jag försöker fortsätta att utsätta mej för olikheter för att inte bli för tillrättalagd. 


När jag var 20 hade jag inte ett fast jobb, utan massor av jobb. Jag jobbade massa timmar i sträck ibland 12hs dagar för att sedan göra dessamma dagen efter.. 

(typiskt yngre:)

En vän berättade för ett tag sedan att hon upptäckt att kroppen inte svarar lika bra på träning som när man var yngre.. det är sant, inte heller på sömn. hon utbrast härligt att " går det inte fortare än så här så är det ju ingen idé att springa..!!"
Jag tror att det är en utmaning för oss alla att lära sej att älska sin kropp.. Och kanske
att de inte är en så stor utmaning nu..
Men jag anar att vi ska ta oss över "Himalaya" kroppen och jag i förändring genom åren..
Och mitt snart 28 åriga undermedvetna tar sats.

Jag har liksom kommit till den där punkten .. När jag tänker.. De e
inte värt att va uppe så där sent.. Jag blir för trött och hur kul kan
de bli?
Och samtidigt.. jag orkar massa av så bra saker! 
Det är fint - Jag e inte 20 längre.. Jag undrar inte längre vem jag är utan snarare
hur jag skall förhålla mej till den jag är och alla de otaliga
egenheter som liksom växer som svampar och blommor på mej och i mitt
hjärtas trädgård.

"vi blir inte likare" sa en kompis till mej häromdagen o de e verkligen sant.
Jag blir "olikare" och mer mej själv... ( en resa som jag anar kommer ta hela livet..)

Jag är  inte tjugo längre, orkar inte streta emot så mycket mot livet
längre, vågar mera bara hålla händerna öppna sträcka ut dem, öppna
knutna nävar.. Släppa tunga kassar och bara ta emot. Livet. Annars kan
man inte hamna i östra Skåne :)


Jag är inte tjugo längre.. kanske låter lite neggo.. Men för mej är det härligt. Det är som att ha det bästa från man var yngre och orken kvar, men lite mera pusselbitar så att man ser helheten bättre.
Och vilken nåd det är att få leva med Jesus. 

Come on Jesus nu kör vi!